Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adalminas pärla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adalminas pärla.
En saga.
Det var en gång en konung och en drottning, som
hade en liten flicka; och ekter hon var en
konunga-dotter, kallades hon prinsessa. Hon hette Adalmina
och var sina föräldrars enda barn. Därför höllo de så
mycket af henne, att det nästan var för mycket, ty Gud
tycker icke om att man håller af någon med en
af-gudisk kärlek. Då glömmer man det som står i
katekesen, att man skall älska Gud af allt sitt hjärta och
af all sin själ.
När prinsessan Adalmina blef kristnad, voro där
två goda feer, en röd och en blå, bjudna till faddrar;
det brukas på det sättet hos sagornas konungar. Och
de två goda feerna glömde ej heller att gifva den lilla
prinsessan b var sin faddergåfva. Den röda feen gaf
henne en stor äkta pärla, så oförlikneligt skön, att man
dess make aldrig sett, och därmed följde ännu tre
goda gåfvor. — Vet — sade feen — att så länge
Adalmina bär pärlan hos sig, skall hon för hvar dag blifva
beständigt vackrare, beständigt rikare och beständigt
klokare. Men tappar hon sin pärla, då kan ingen
hjälpa att hon mister på en gång de tre gåfvorna: sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
